Ur
För besökarna på Kungl. Slottet är klockornas slag på hela och halva timmar en tydlig påminnelse om slottet som levande miljö och statschefens residens.
Ur
Vid ceremonier och andra officiella programpunkter fyller uren en praktisk funktion som mätare av tiden, på det vis vi nuförtiden betraktar som självklart.
När man började tillverka bordsur under renässansen, var situationen en helt annan. Klockorna gick långt ifrån exakt, men urverket var människans första riktiga maskin, en fascinerande tingest som arbetade utan att man såg kraftkällan. Ibland ingick figurer som rörde sig och tycktes få liv på bestämda klockslag. Ett sådant bordsur från 1600-talets början står i Konseljsalen på Kungl. Slottet.
Ett annat ur som också skapats för dåtidens furstliga samlare, finns på Gripsholm. Klockfodret är av skulpterat elfenben och förutom klotet med timmarna som passerar förbi en fast visare, finns en roterande silverskiva med bilder av dagens fyra tider. I urets inre, döljer sig dessutom smålådor för juveler och andra dyrbarheter. Båda uren kommer från Sydtyskland.
Urtavlan ovanpå sockeln är snarast en bisak, jämfört med lejonet och lejontämjaren, som båda har rörliga delar kopplade till urverket. Drottning Hedvig Eleonoras far, hertig Fredrik III av Holstein-Gottorp köpte automaten 1654 och efter skiftande öden kom den till Kungl. slottet på 1860-talet. Foto: Alexis Daflos/Kungl. Hovstaterna
Elfenbensuret är tillverkat i Augsburg omkring 1640 av urmakaren Abraham Scheirlin, silversmeden David Jäger och en okänd skulptör. Drottning Kristina fick det som gåva av Magnus Gabriel De la Gardie. Bland senare ägare märks änkedrottning Hedvig Eleonora, som lät Burchard Precht tillverka den förgyllda piedestalen. Sedan 1830 finns uret på Gripsholm. Foto: Alexis Daflos/Kungl. Hovstaterna
Under 1700-talet etablerades en svensk klocktillverkning av internationell kvalitet. Stockholms Manufabrique tillhörde de främsta i branschen. På Drottningholm finns fortfarande ett så kallat biblioteksur, som är gjort omkring 1740 och varit placerat i kung Adolf Fredriks sängkammare. Ännu så länge importerade man emellertid de flesta ur som anskaffades. England var ledande i fråga om teknik, medan Frankrike ansågs oöverträffat när det kom till konstnärliga värden.
Stockholms Manufabrique grundades av Petter Schnack, som 1738 beskrev sin produktion i en ansökan om statligt stöd. Uret på Drottningholm visar sig vara en mer avancerad version av hans finaste standardmodell. Det är utrustat med spelverk som ersätter kvartsslagen och har fyra melodier på repertoaren. Foto: Alexis Daflos/Kungl. Hovstaterna
Det fantasieggande uret med dromedaren tillhör Gustaf V:s möbleringar på Tullgarn, men det är egentligen betydligt äldre, utfört i Paris under senare delen av 1740-talet. En generation senare ägdes det av Axel von Fersen d y, som länge var i fransk tjänst. Gissningsvis medförde han uret, då han återvände hem till Sverige. Foto: Alexis Daflos/Kungl. Hovstaterna
Jean Fredman är Sveriges mest kände urmakare, odödlig genom Bellmans diktning där han beskrivs som försupen legend på Stockholms krogar. Innan livet gick överstyr, hade Fredman varit en ansedd yrkesman; hovurmakare och ålderman i skrået. Däremot var han inte särskilt produktiv. Det lilla bordsuret med polstjärnan på krönet är ett av få kända arbeten. Foto: Alexis Daflos /Kungl. Hovstaterna
Karl Johan-tidens guldglänsande bordsur är ett annat återkommande tema på de kungliga slotten. Genomgående har de figurscener omkring urhuset, ofta med motiv hämtade från Antiken eller utformade som tablåer ur vardagslivet.
Horatiernas ed. Foto: Alexis Daflos/Kungl. Hovstaterna
Ibland – men långt ifrån alltid – har det tidiga 1800-talets klockor ett budskap till betraktaren. Horatiernas ed är ett motiv från Roms tidiga, krigiska historia och handlar om självuppoffrande kärlek till fosterlandet. Troligen köpte Karl XIV Johan uret redan under tiden som fransk marskalk, för en av fjädrarna i urverket är daterad 1806. Numera har Horatiernas ed sin plats i Stora Gästvåningen på Kungl. Slottet.
Ännu då Stora Vardagsrummet på Ulriksdal inreddes på 1920-talet var det självklart att ett ur med konstnärlig formgivning skulle ingå i möblemanget. Carl Malmsten ritade ett den gången modernt golvur med verk från firma G W Linderoth.
Vid dåvarande kronprins Gustaf (VI) Adolfs giftermål med Louise Mountbatten 1923 hyllade Stockholms invånare brudparet med en insamling som bekostade möbler till Stora Vardagsrummet på Ulriksdals slott. Hela inredningen ritades av Carl Malmsten i en stram variant av 1920-talets klassicism och med kronprinsen som aktiv deltagare. Det gäller också golvuret som på den första skissen hade mer lekfull dekor, men då fick ett furstligt frågetecken i marginalen. Foto: Håkan Lind
Upptäck mer
