Monarkins historia

Nordisk unionstid

I slutet av 1300-talet upprättades den så kallade Kalmarunionen under drottning Margareta. I unionen ingick Danmark, Sverige och Norge.

Under 1400-talet gjorde svenskarna uppror mot unionsmonarken, under ledning av Engelbrekt Engelbrektsson.

Under en stor del av den efterföljande perioden leddes landet av olika riksföreståndare, Sten Sture d.ä., Svante Nilsson och Sten Sture d.y.

Sverige blir ett arvrike

Efter Stockholms blodbad 1520, under vilket den danske kungen Kristian II avrättade en stor del av sina politiska motståndare, reste sig bönderna mot unionskungen. 1521 utsågs den unge adelsmannen Gustav Eriksson Vasa till riksföreståndare. De svenska upprorsmakarna lyckades till slut besegra de danska trupperna, varefter Gustav Vasa valdes till kung den 6 juni 1523.

Med Gustav Vasa blev Sverige ett protestantiskt land och kungen genomdrev en indragning av kyrkans gods.

Gustav Vasa gjorde även Sverige till ett arvkungadöme med agnatisk tronföljd, vilket betyder att den förstfödde sonen skulle efterträda sin far som kung.

Maktdelning

Gustav Vasa efterträddes på tronen av sina söner, först Erik XIV och därefter Johan III.

När Erik kröntes till kung var det första gången som det nya arvkungariket skulle manifesteras i en statsceremoni och nya riksregalier tillverkades bland annat till den mycket påkostade akten.

Efter trontillträdet uppstod motsättningar mellan bröderna. Erik XIV avsattes till slut och hans yngre bror Johan III tillskansade sig makten. Johan III avslutade det nordiska sjuårskriget och arbetade under sin tid på tronen för närmare relationer till Polen, där hans son Sigismund hade tronen säkrad. Sigismund försökte, efter att ha bestigit den svenska tronen, att återinföra katolicismen i landet, men misslyckades. I Sigismunds frånvaro skulle Sverige styras av hans farbror, Eriks och Johans bror hertig Karl, som dock till slut utmanövrerade honom och därefter regerade som Karl IX.

Under denna tid delades makten i Sverige mellan konungen, rådet och riksdagen.

Stormaktstiden

Gustav Eriksson Vasas sonson, Karl IX:s son Gustav II Adolf, påbörjade en expansiv utrikespolitik under sin tid som monark och inledde således den svenska stormaktstiden. ”Hjältekonungen” stupade under 30-åriga kriget vid slaget vid Lützen 1632 och efterträddes av sin 5-åriga dotter Kristina. En förmyndarregering under Axel Oxenstierna ledde landet fram till Kristinas kröning till kung, som det då hette, 1650.

Under drottning Kristinas regering avslutades 30-åriga kriget och Sverige gjorde ytterligare landvinningar. Ett par år senare konverterade drottning Kristina till katolicismen och efterträddes 1654 av sin kusin Karl X Gustav.

Karolinska tiden

Med Karl X Gustav hade den pfalziska ätten efterträtt huset Vasa på Sveriges tron och den karolinska tiden inleddes. Under de efterföljande åren för Sverige ett lyckosamt krig mot Danmark och når under Karl X Gustavs regeringstid sin största territoriella utsträckning.

Vid Karl X Gustavs död 1660 efterträds han av sin 4-årige son, Karl XI. En förmyndarregering leder landet fram till Karl XI:s myndighetsdag 1672. Genom en omfattande reduktion, en indragning av egendom till staten, inleder Karl XI 1680 byggandet av en större armé samtidigt som han minskar adelns tillgångar – detta har kommit att betraktas som inledningen av det karolinska enväldet som därefter bestod i ungefär 40 år.

• Det karolinska enväldet fortsatte därefter under sonen Karl XII:s tid som Sveriges kung. Den största delen av sin regeringstid tillbringade Karl XII i fält. Han uppehöll sig bland annat i Osmanska riket i flera år. När Karl XII dör vid Fredrikstens fästning vid den svensk-norska gränsen är den svenska stormaktstiden förbi. Drottning Ulrika Eleonora efterträdde sin bror men lämnade redan 1720 över tronen till sin make Fredrik I och den hessiska ätten.

Frihetstiden

Nu följde ett halvsekel av mer eller mindre uttalad maktlöshet för monarken. Riksdagen hade tagit över makten.

Kung Adolf Fredrik efterträdde Fredrik I och därmed satt det Holstein-Gottorpska huset på Sveriges tron. 

Den kungliga maktlösheten framkallade till slut en reaktion från monarkens sida. En statskupp planerades för att stärka kungens ställning. Kuppen avslöjades dock och flera kungatrogna straffades med döden.

Gustavianskt envälde

Gustav III efterträdde sin far och genomförde år 1772 en för honom framgångsrik statskupp. Med detta avbröts den parlamentariska utvecklingen, dock inte den sociala ståndsutjämningen. I samband med införandet av förenings- och säkerhetsakten 1789, som aktivt minskade adelns makt, fick kungen ännu större befogenheter. Det gustavianska enväldet var ett faktum. Gustav III hade en stor betydelse för den svenska kulturens utveckling och är en av de kungar vars öde fortfarande engagerar många. Efter en konspiration, ledd av en grupp adelsmän, sköts kungen under en maskeradbal på Operan år 1792 och efterträddes av sin son, Gustav IV Adolf.

Den unge kungen valde att förklara krig mot Frankrike, vilket till slut ledde till Sveriges förlust av den östra rikshalvan i det finska kriget. 1809 avsattes han i en statskupp.

Den landsförvisade kungens farbror, den barnlöse Karl XIII, tog därefter över tronen. En dansk prins adopterades och utsågs till tronföljare, men avled året därpå.

Bernadotte på Sveriges tron

I augusti 1810 valde riksdagen i Örebro Jean Baptiste Bernadotte, furste av Ponte Corvo, till tronföljare. Han adopterades därefter av Karl XIII.

När den forne franske marskalken år 1818 besteg tronen gjorde han det som Karl XIV Johan av Sverige och Norge – de två länderna var i union bland annat tack vare Karl Johans förhandlingar som kronprins.

Med huset Bernadotte på Sveriges tron följde en omorientering av den svenska utrikespolitiken. Under Karl XIV Johans regering lades grunden till den fredsperiod som varat ända in i vår egen tid.

Karl XIV Johan efterträddes av den liberalt sinnade Oskar I, som bland annat engagerade sig i frågan om allmän folkskola och behovet av en modern fångvård.

Oskar I efterträddes av Karl XV. Karl XV blev genom sitt otvungna sätt och folkliga tilltal mycket populär i vida kretsar, samtidigt som kungamaktens politiska inflytande minskade under hans regeringstid.

Oskariansk tid

Oskar II efterträdde sin bror, Karl XV. Under hans regeringstid genomgick Sverige en period av snabb industrialisering och teknisk utveckling. Parlamentarismen infördes också stegvis och demokratiseringen fortskred. Under Oskar II bröts personalunionen med Norge, ett stort personligt nederlag för kungen.

1900-talet

Oskar II efterträddes av sin son, Gustaf V. Gustaf V valde vid sitt trontillträde att ej låta sig krönas, en praxis som hans två efterträdare följt. Under det så kallade bondetåget gjorde det svenska kungahuset ett sista försök att styra politiken då Gustaf V propagerade för höjda försvarsanslag.

Gustaf V levde längre än någon annan svensk kung i modern tid. Han efterträddes av sin son Gustaf VI Adolf – en nitiskt arbetande monark som gjorde sig särskilt känd för sitt stora intresse och kunnande i kulturfrågor.

När han den 15 september 1973 avled efterträddes han av vårt lands nuvarande statschef: Konung Carl XVI Gustaf.