Kommentar med anledning av synpunkter på Erik Norbergs undersökning

Den som vill ha en balanserad bild av undersökningen bör ta del av undersökningen i sin helhet. Här följer några nedslag.

Programmet påstår: Undersökningen tar inte upp förintelsen och nazismens ondska.

Erik Norberg svarar:
Nazismen, förintelsen, tredje riket och andra världskriget behandlas i ett ofantligt antal skrifter. Hundratals eller tusentals nya kommer varje år, åtskilliga även i Sverige. Den som vill ha en historik över dessa områden bör vända sig till något av dess verk. Min undersökning om drygt ett trettiotal sidor är skriven mot bakgrund av den kunskap som finns om detta skede.

Även om framställningen i princip avslutas 1939, bör det betonas att den är helt beroende av utvecklingen under dessa år. Begreppet arisering är i den löpande texten upptaget ett trettiotal gånger. Det har dessutom ägnats ett helt avsnitt. Raslagarna och deras konsekvenser behandlas på olika ställen i uppsatsen. Tidens ondska är hela tiden levande i bakgrundsteckningen.

Programmet påstår:
Det finns inga belägg för att Walther Sommerlath hjälpte Efim Wechsler till Brasilien, i praktiken var det så att judar med teknisk kompetens gynnades i urvalet av dem som fick inresetillstånd till Brasilien.

Erik Norberg svarar:
Ingen kan på god grund bestrida att fastighetsaffären i Brasilien möjliggjorde för Efim Wechsler att etablera sig där och att skaffa en ny tillvaro. Sedan har det ifrågasatts om inte även andra företeelser kan ha bidragit till att han fick tillstånd att invandra i landet, som till exempel att dottern Ilse redan var bosatt där samt att Wechsler hade ingenjörsutbildning.

I undersökningen påpekas bland annat följande: Enligt samtida uppgifter i tidskriften Jüdische Auswanderung, utgiven av Hilfsverein der Juden in Deutschland (Schmoller-Gordon, Berlin) och riktad till judar som sökte möjligheter att utvandra, var invandringen i Brasilien hårt reglerad. Förutsättning för tillstånd att invandra var att ansökan måste komma från en person boende i landet. Man ville också undvika invandring till industrier och städer. Prioritet gavs åt lantbrukare eller sådana som arbetade i företag knutna till lantbruk. Detta ger en bakgrund till Wechslers och många andra judars strävan. Reglerna skärptes också genom 1938 års invandringslag.

Till bilden hör en flora av försök att underlätta inflyttningen. Flyktingar med osäkra visum kunde klassificeras som kapitalister med tillstånd till permanent uppehållstillstånd om de deponerade minst 30 000 milréis i en brasiliansk bank. Det förekom att andra underlättade detta genom att själva deponera motsvarande summa i flyktingens namn. När sedan uppehållstillståndet hade lämnats kunde beloppet återkrävas. Men permanent visum kunde även lämnas åt den som förvärvade en jordlott. Detta ledde inte sällan till snabba förvärv och försäljning av mark. Det förekom också att mark överfördes till flyktingar från Europa för att de skulle kunna räknas som jordägare. Detta är uppgifter som baseras på forskning utförd av bland andra Jeffrey Lesser (Welcoming the undesirables. Brazil and the Jewish question;1995). Lesser medverkade för övrigt i programmet.

Samtida källor och sentida forskare som Frank Bajohr, Martin Dean, Martin Friedenberger och Jeffrey Lesser, ger en god bakgrund till frågan om Wechslers etablering i utlandet samt hans förvärv och senare försäljning av mark. Detta möjliggjorde också för Wechsler att lägga grund till ett eget kapital i landet. Inte heller denna omständighet har kunnat bestridas.

Att det vid sidan av detta inte kan ha varit en nackdel om personen i fråga även hade en god utbildning som ingenjör, läkare, ekonom eller annat torde vara självklart. Att det kunde förekomma att även sådana som inte hade anknytning till lantbruk fick tillstånd att invandra torde även ha förekommit. Att dottern Ilse redan var bosatt där, under villkor som utförligt har behandlats i undersökningen, var naturligtvis en fördel.

Här kan man tillämpa den gamla metoden att skilja på tillräckliga, nödvändiga och bidragande orsaker. Förutom att markförvärven var ersättning — eller möjligen en del av ersättningen då det inte är otänkbart att Sommerlath även skulle ha lämnat ekonomisk ersättning - för firman, kunde de sannolikt ha fungerat som en tillräcklig orsak till att Efim Wechsler fick invandra, det vill säga detta kunde ha räckt som förutsättning. Det kan inte uteslutas att de även var en nödvändig orsak, det vill säga att markförvärven — möjligen tillsammans med andra faktorer — var en nödvändig förutsättning för invandringen. Andra faktorer torde däremot kunna ses som bidragande.

Programmet påstår:
Det var ovanligt för tyskar i Brasilien under den här perioden att vara medlemmar i nazistpartiet.

Erik Norberg svarar:
I programmet sägs att undersökningen skulle ha gjort gällande, att medlemskap i NSDAP var normaltillstånd för tyskar som hade invandrat till Brasilien. För att motsäga detta påstående anger programmet att 3,5 % av dem var medlemmar i partiet.

De uppgifter som verkligen nämns i undersökningen är hämtade från historikern Luís Moraes, den främste kännaren av detta område och knuten till Universidade Federal Rural do Rio de Janeiro. Han uppger att antalet partimedlemmar enligt 1937 års officiella partistatistik uppgick till 2 900 personer. Den tyska kolonin beräknades i slutet av 1930-talet till 89 000 personer. Den andel partimedlemmar som således undersökningen anger ligger på omkring 3,3 %, det vill säga långt ifrån det normaltillstånd som uppges i programmet samt i själva verket en mindre andel än den som anges i programmet.

För fullständighetens skull tar undersökningen upp även de personer som är anslutna till andra partianknutna organisationer som kvinnoförbundet, lärarförbundet, Hitlerjugend och den tysk-brasilianska arbetsringen samt arbetsmarknadens organisationer Deutsche Arbeitsgemeinschaft och Deutsche Arbeitsfront. Medan NSDAP hade omkring 2 900 medlemmar, skall organisationen totalt i slutet av 1930-talet ha räknat omkring 12 000 medlemmar. Detta innebär att andelen personer i partianknutna organisationer — således inte enbart partimedlemmar - skulle uppgå till omkring 13 %.

När det gäller anledningen till att Walther Sommerlath gick med i partiet 1934, kan vi bara dra slutsatser av det allmänna skeendet i omvärlden och den tyska kolonin. Några skriftliga källor, personliga uttalanden eller minnesbilder från närstående har inte påträffats. Som ytterligare bakgrund till statistiken anges därför i undersökningen uppgifter från 1937 visande partimedlemmarnas fördelning på yrkesgrupper. När vi då betraktar statistiken över medlemmarna, ser vi att Walther Sommerlath ingår i grupper som var särskilt starkt företrädda. Den slutsats som undersökningen drar av detta är ingen annan, än att personer med Walther Sommerlaths bakgrund och yrke var särskilt rikt företrädda. Det står var och en fritt att dra slutsatser av detta. Men var Kalla fakta har funnit uppgiften om normaltillstånd är i högsta grad oklart.

Programmet påstår:
Det finns dokumentation om det lokala föreningslivet i São Paulo under den här perioden.

Erik Norberg svarar:
Det är naturligtvis bra om det genom den forskning som pågår kan presenteras ytterligare material om föreningslivet i Brasilien och São Paulo. Undersökningen har i avsnittet om föreningslivet stött sig på Moraes´ ovan nämnda standardarbete, som huvudsakligen inriktar sig på Brasilien i stort samt städerna Rio de Janeiro och Blumenau. Det berör dock förhållanden även i São Paulo, vilket också återges i undersökningen. Det avgörande är dock att inga uppgifter om Walther Sommerlath återfinns.

I undersökningen nämns bland annat att Walther Sommerlath med åren etablerade sig i den tyska kolonin, liksom de flesta framgångsrika tyska emigranter. Han var medlem i Tyska skolan, där sonen Ralf börjar sin skolgång 1935, samt i idrottsföreningen Germania. 1937 var han andre sekreterare i tyska segelsällskapet, som senare skulle byta namn till Yacht Club Santo Amaro.

Kalla fakta hade inte någonting att tillägga om Walther Sommerlaths engagemang i föreningslivet. Det måste dock påpekas att detta inte är en huvudfråga i undersökningen, samt att vi med det material som har presenterats inte kan uttala oss om personen Walter Sommerlath, enbart om den miljö där han verkade.

Programmet påstår:
Walther Sommerlaths namn finns med i den brasilianska säkerhetspolisens arkiv. Det står med i en matrikel över de som stödde den tyska skolan i São Paulo.

Erik Norberg svarar:
I min undersökning framhålls bland annat följande: det finns inga kända uppgifter om eller hur Walther Sommerlath skulle ha utnyttjat sitt medlemskap i partiet, eller om han över huvud taget varit verksam där. Mot bakgrund av detta kan det i varje fall hävdas, att allt tyder på att han inte hade någon framskjuten plats i organisationerna.

Till de främsta källorna rörande partiet och dess medlemmar hör de arkivfilmer som Förenta staternas regering lät göra omedelbart efter kriget 1945-1946. Den brasilianske historikern Luís Moraes, som även Kalla fakta haft kontakt med, har meddelat att han under sin forskning i detta material samt andra handlingar och publikationer från partiet i Brasilien inte har stött på namnet Walther Sommerlath. Till detta har undersökningen framhållit att brasilianska säkerhetstjänsten i slutet av 1930-talet hade en tät kontroll av NSDAP och den tyska kolonin. I säkerhetstjänstens arkiv, som innehåller åtskilligt material rörande tyska intressen, har heller inte namnet Walther Sommerlath påträffats.

Det bör dessutom betonas att detta, efter undersökningar, officiellt har bekräftats av brasilianska myndigheter genom Simone Lucena Cordeiro som är chef för Permanent Records Collection, Public Archives of the State of São Paolo, Government of the State of São Paolo, efter undersökning i säkerhetstjänsten DEOPS-SP:s arkiv.

Undersökningens slutsats är att det "inte påträffats några vittnesbörd om att han skulle ha varit aktiv som partimedlem" — OBS: inte att hans namn över huvud taget inte skulle förekomma i säkerhetstjänstens arkiv!

Kalla fakta har framhållit att säkerhetstjänstens arkivinstitution förfogade över en tryckt matrikel över Tyska skolan i São Paolo. Bland alla där upptagna namn på personer som på något sätt var engagerade i skolan, ingår även namnet Walther Sommerlath. Som undersökningen redan visat var han också engagerad i denna skola, där sonen var elev.

Utan att ange i vilket arkiv eller i vilket sammanhang matrikeln har påträffats har programmet gjort gällande att säkerhetstjänstens arkiv skulle innehålla uppgifter om Walther Sommerlath. Detta är att kraftigt övertolka begreppen. Genom att själva inte hitta något material av underrättelsekaraktär eller material rörande specifikt Walther Sommerlath bekräftar programmet de uppgifter som Moraes samt - inte minst - myndigheten själv har lämnat.

Programmet påstår:
I en pensionsansökan ger Ilse Wechsler vissa uppgifter om sig själv och fadern. Där står det att Efim Wechsler ansökt om Entschädigung.

Erik Norberg svarar:
I en handling rörande Ilse Wechslers pensionsansökan anges av myndigheten, sannolikt Entschädigungsamt Berlin, att hon skulle ha uppgett att fadern hade ansökt om Entschädigung. Det intressanta i sammanhanget är dock att myndigheten själv i samma dokument säger, att man inte kunnat finna en sådan ansökan.

Det är för en historiker naturligt att en sådan handling inte kan användas på det sätt man gjorde i programmet. Vi bör hålla i minnet att vi nu rör oss i efterkrigstidens ordnade arkivsystem. Det får också betraktas som uppseendeväckande, att programmet valde att utelämna just denna avgörande uppgift.

Det är i stället sannolikt att Ilse Wechsler med sin uppgift avser faderns ansökan till Wiedergutmachungsamt, där denne också fick en mindre ersättning. Detta kan också förklara varför Entschädigungsamt inte kände till någon ansökan.

Programmet påstår:
Efim Wechsler kunde inte begära skadestånd för fabriken eftersom den förstördes under kriget.

Erik Norberg svarar:
Det skulle kunna tänkas att detta är ett av många tänkbara skäl till att Wechsler inte sökte ersättning. Ett annat skäl kan ha varit ett som framhålls i undersökningen, d.v.s. att Bundesentschädigungsgesetz från oktober 1953 begränsade möjligheterna för dem som var bosatta utomlands. Man kan naturligtvis ställa upp åtskilliga fler hypoteser i denna fråga.

Det kan dock tilläggas att exempel finns på fall där person ansökt om ersättning för egendom som förstörts under kriget. Den som vill fördjupa sig ytterligare i ämnet hänvisas till Jürgen Lillteichers avhandling Die Rückerstattung jüdischen Eigentums in Westdeutschland nach dem Zweiten Weltkrieg. Eine Studie über Verfolgungserfahrung, Rechstaatlichkeit und Vergangenheitspolitik 1945-1991 (2002/2003).